Indianapolis Motor Speedway: berättelsen om the Brickyard
Väster om centrala Indianapolis i den amerikanska delstaten Indiana ligger en rektangel av asfalt så stor att en hel stad — passande nog döpt till Speedway — har vuxit upp runt omkring den. Indianapolis Motor Speedway invigdes 1909 och är därmed en av världens äldsta permanenta racerbanor som fortfarande är i bruk. Den 2,5 miles långa ovalen, drygt fyra kilometer, har sedan 1911 varit hem för Indianapolis 500, och tvärs över mållinjen löper än i dag en remsa av de ursprungliga tegelstenarna. Den räcker som förklaring till varför alla helt enkelt kallar platsen the Brickyard.
En anläggning utan motstycke
För att förstå anläggningens proportioner hjälper det att se den från luften. De permanenta läktarna rymmer långt över 200 000 åskådare, och när innerplanen öppnas på tävlingsdagen stiger publiksiffran till över 300 000 personer. Indianapolis Motor Speedway brukar därför beskrivas som världens största idrottsarena, och Indianapolis 500 som världens största endagsevenemang inom idrotten. Innerplanen är så väldig att den rymmer en landsvägsbana, ett museum med en enastående samling segrarbilar och till och med flera hål på en golfbana. En omhuldad anekdot gör gällande att berömda byggnadsverk — från Colosseum till hela Vatikanstaten — skulle få plats därinne tillsammans. Oavsett hur exakt den kalkylen är säger den något väsentligt: det ofattbart stora är en del av platsens identitet.
Carl Fishers testbana
I begynnelsen fanns ingen idrottsdröm utan ett industriellt behov. Affärsmannen Carl G. Fisher från Indianapolis, en outtröttlig förkämpe för den unga bilismen, var övertygad om att den amerikanska bilindustrin behövde en permanent provbana där tillverkarna kunde pressa sina maskiner i hög fart. Tillsammans med kompanjonerna James Allison, Arthur Newby och Frank Wheeler köpte han jordbruksmark nordväst om staden och lät anlägga en gigantisk oval. Lustigt nog var det allra första evenemanget på området, sommaren 1909, inte något billopp utan en tävling för gasballonger. Motorcykel- och biltävlingar följde strax därpå — och blottade omedelbart banans ödesdigra svaghet.
Tegelstenarna som gav namnet
Den ursprungliga banbeläggningen, en blandning av krossad sten och tjära, föll bokstavligen sönder under racerbilarnas belastning. Det första biltävlingsmötet i augusti 1909 slutade i tragedi: den sönderfallande ytan bidrog till dödsolyckor bland förare, åkande mekaniker och åskådare. Fishers svar var kompromisslöst. Redan under hösten 1909 lades hela banan om med omkring 3,2 miljoner tegelstenar, satta för hand i en bädd av sand. Smeknamnet the Brickyard — tegelbruket — gav sig självt. Under årtiondena som följde asfalterades teglet successivt över, först på de mest slitna partierna och till slut överallt; arbetet fullbordades i slutet av 1961. Kvar i dagen ligger en enda 91 centimeter bred remsa av originalteglet vid mållinjen, den berömda Yard of Bricks. Att kyssa tegelstenarna efter segern har blivit en helig ritual — den inleddes 1996 av NASCAR-vinnaren Dale Jarrett och hans team och har sedan dess anammats av mästare i alla klasser som gästar banan.
Ovalens geometri
Något mycket ovanligt i motorsportens värld: banans sträckning är i princip oförändrad sedan 1909. Ovalen är egentligen en rektangel med rundade hörn — två långa raksträckor på fem åttondels mile vardera, två korta mellanraksträckor på en åttondels mile och fyra närmast identiska kurvor på en kvarts mile, med en dosering på blygsamma nio grader och tolv minuter. Jämfört med de branta vallarna på senare byggda superspeedways är det nästan platt, och det är precis där utmaningen ligger. Förarna kan inte luta sig mot doseringen utan måste pricka fyra till synes likadana kurvor — som i verkligheten beter sig helt olika beroende på vind och temperatur — i hastigheter som i dag med god marginal överstiger 350 km/h. Kvalrekordet, ett snitt på över 236 miles i timmen över fyra varv som Arie Luyendyk satte 1996, står sig fortfarande.
Indy 500: 200 varv av historia
År 1911 gjorde grundarna ett djärvt vägval: i stället för en tät kalender med korta lopp satsade de allt på en enda monumental tävling — 500 miles, 200 varv, en dag. Ray Harroun vann premiärupplagan i en Marmon Wasp med en snittfart på knappt 75 miles i timmen, och för att slippa den då obligatoriska åkande mekanikern monterade han en backspegel, ett drag som skrivit in sig i bilhistorien. Loppet körs traditionellt under Memorial Day-helgen i slutet av maj och har byggt upp en identitet som saknar motstycke: 33 bilar startar i elva led om tre, en startuppställning som inte finns någon annanstans. Fyra förare har vunnit fyra gånger — A.J. Foyt, Al Unser, Rick Mears och Hélio Castroneves — och varje maj undrar motorsportvärlden om någon någonsin ska ta en femte seger. När den hundrade upplagan kördes 2016 blev det tydligt hur djupt loppet är rotat i den amerikanska folksjälen: inget annat motorsportevenemang i världen kan visa upp en så lång och obruten tradition på en och samma plats, och för många förare väger en enda seger i Indianapolis tyngre än hela mästerskapstitlar.
Mjölk, pagoden och Gasoline Alley
Få idrottsevenemang är så genomsyrade av ritualer. Segraren dricker mjölk i victory lane, en sed som går tillbaka till Louis Meyer, som efter sin tredje triumf 1936 bad om kärnmjölk och ovetande grundade en institution. Varje vinnares ansikte gjuts i relief på Borg-Warner-trofén, som följt loppet sedan 1930-talet. Före starten sjungs Back Home Again in Indiana, depåområdet bakom boxarna heter sedan urminnes tider Gasoline Alley, och över start och mål vakar pagoden, det säregna kontrolltornet i flera våningar. I Indiana behandlas hela maj månad — med träningar, kval och folkfest — närmast som en egen årstid. Även själva startkommandot bär på historia: i årtionden var det Tony Hulman personligen som uppmanade förarna att starta sina motorer, och än i dag räknas det ögonblicket, strax innan fältet rullar i väg bakom pacebilen, till de mest laddade i hela racingåret.
Krig, räddning och eran Penske
Att banan alls finns kvar är ingen självklarhet. Verksamheten låg nere under båda världskrigen, och efter det andra var anläggningen så förfallen att den riskerade att rivas till förmån för bostäder. Flygaresset Eddie Rickenbacker, ägare sedan 1927, sålde banan i november 1945 till affärsmannen Tony Hulman från Indiana, som rustade upp den och återupplivade Indy 500 redan 1946. Familjen Hulman-George vårdade anläggningen i nästan 75 år, innan försäljningen till Roger Penske — teamägaren vars stall vunnit loppet fler gånger än något annat — tillkännagavs i slutet av 2019. Under Penske Entertainment har det investerats kraftigt, och vid sidan av IndyCar-klassikern har the Brickyard öppnats för fler serier: NASCAR har kört i Indianapolis sedan premiären av Brickyard 400 år 1994, som vanns av Jeff Gordon, Formel 1 avgjorde USA:s Grand Prix här mellan 2000 och 2007 på en infield-bana, och MotoGP gästade anläggningen från 2008 till 2015. Formelbilar, stockcars, sportvagnar och grand prix-motorcyklar har därmed alla tävlat på högsta nivå innanför samma murar — en bredd som knappast någon annan bana i världen kan mäta sig med. Den som besöker området i dag hittar dessutom Speedway-museet på innerplanen, med en anmärkningsvärd samling segrarbilar från mer än ett sekel, liksom golfbanan Brickyard Crossing med flera hål innanför ovalen. Landsvägsbanan på innerplanen, där formel 1 en gång körde, används alltjämt för tävlingar och håller liv i anläggningen långt bortom maj månad.
På kartan
Från ovan är Indianapolis Motor Speedway omöjlig att missa: en väldig grå rektangel som dominerar landskapet väster om Indianapolis. Öppna vår interaktiva map för att hitta the Brickyard med ett klick — och fortsätt sedan utforskningen bland Mellanvästerns övriga ovaler, speedways och landsvägsbanor, eller jämför 2,5-milesjätten i Speedway, Indiana med racerbanor över hela världen.