Pikes Peak International Hill Climb: kapplöpningen mot molnen
Tänk dig en tidtagning där startlinjen ligger högre än Kebnekaises topp. Vid Pikes Peak International Hill Climb i Colorado rullar bilarna i väg på ungefär 2 862 meters höjd, och därifrån är det bara uppåt: 19,99 kilometer väg, 156 kurvor och ett mål på själva bergstoppen, 4 302 meter över havet. Varje förare får exakt ett tidsatt försök. Ingen uppvärmningsrunda, ingen andra chans, ingen förlåtelse. Tävlingen har körts sedan 1916, vilket gör den till USA:s näst äldsta motortävling efter Indianapolis 500, och smeknamnet säger allt: Race to the Clouds – kapplöpningen mot molnen.
Loppet som föddes ur en väg
Alltihop började som ett reklamtrick. Affärsmannen Spencer Penrose i Colorado Springs hade byggt om den gamla vagnvägen upp till toppen till en riktig bilväg, Pikes Peak Highway. För att övertyga allmänheten om att en väg till toppen av ett fyratusenmetersberg var värd resan arrangerade han 1916 en backtävling och satte upp en pokal som än i dag bär hans namn. Den förste segraren, Rea Lentz, behövde knappt tjugoen minuter för att nå toppen på den grusiga vägen. Ur reklamtricket växte en institution: tillverkare, privatförare och rena äventyrare har vallfärdat hit i över hundra år för att mäta sig mot berget. Själva berget är uppkallat efter upptäcktsresanden Zebulon Pike, som kartlade trakten i början av 1800-talet men aldrig själv nådde toppen. Med undantag för världskrigen har tävlingen körts årtionde efter årtionde och vuxit till något alldeles eget: varken bana eller rally, utan en tvekamp mellan förare, maskin och berg.
Banan: 156 kurvor mot molnen
Vägen upp går genom tre skilda världar. Längst ner slingrar den sig genom barrskog, förhållandevis snabb och flytande, med träden som en åtminstone psykologisk trygghet vid sidan av vägen. Ungefär halvvägs, kring området Glen Cove, glesnar skogen och försvinner sedan helt när vägen passerar trädgränsen. Ovanför tar högfjället vid: hårnålskurvor huggna i alpin tundra, en genomsnittlig lutning på runt 7 procent och långa partier helt utan vägräcken mellan asfalten och stupet. Avsnitt som The Ws, Devil's Playground och Boulder Park uttalas av förarna med samma vördnad som rallyförare visar de klassiska specialsträckorna i Finland eller på Korsika. Ett misstag nere i skogen kostar plåtskador. Ett misstag nära toppen kan innebära ett fall på hundratals meter. Som om det inte räckte är vägen till vardags en allmän turistväg med vägtull, öppen för vanlig trafik. Träningen före tävlingshelgen sker sektionsvis i gryningen, innan vägen öppnar för dagen – hela sträckan i ett svep får förarna köra först på själva tävlingsdagen.
Syrebristen som motståndare
Det som verkligen skiljer Pikes Peak från i stort sett alla andra tävlingar är luften i sig. Uppe på toppen innehåller atmosfären ungefär en tredjedel mindre syre än vid havsnivå. En sugmotor som startar pigg och stark har tappat en rejäl del av sin effekt när mållinjen närmar sig – precis där stigningarna är som mest obarmhärtiga. Även föraren drabbas: koncentrationen sviktar, reaktionerna blir långsammare, och vissa tävlande har använt extra syrgas för att hålla skärpan. I årtionden var turboladdning det tekniska svaret, ett sätt att pressa ihop den tunna höjdluften till användbar densitet. Och det är just denna egenhet som senare gjorde berget till elbilens perfekta skyltfönster: en elmotor levererar exakt samma effekt på 4 300 meters höjd som vid stranden. Pikes Peak mäter inte bara fart – tävlingen sätter själva fysiken bakom kraftuttaget på prov.
Grusepoken och rallystjärnorna
Under större delen av tävlingens historia var vägen till toppen en grusväg, och den belönade förare som kunde hantera en bil på tvären och improvisera på sikt. Den lokala dynastin hette Unser: en familj från trakten vars medlemmar vann så ofta genom generationerna att berget på skämt kallades deras privata egendom. Bara Bobby Unser tog mer än ett dussin segrar innan han senare vann Indianapolis 500. På 1980-talet blev berget en världsangelägenhet. Michèle Mouton kom med en Audi quattro och blev 1985 första kvinna att vinna totalt, dessutom med nytt banrekord. Walter Röhrl svarade för Audi 1987 med den vilda Sport quattro S1, och 1988 kastade Ari Vatanen sin Peugeot 405 T16 uppför gruset i ett åk som förevigades i kortfilmen Climb Dance – förmodligen de mest berömda backtävlingsbilder som någonsin filmats, med finländaren som skuggar ögonen mot solen med ena handen medan han styr med den andra.
Asfalt och rekordras
Den största brytpunkten kom inte från depån utan från domstolen. Efter en miljörättslig process om gruset som eroderade ner i den omgivande naturen asfalterades vägen stegvis, och sedan 2011 körs tävlingen helt på asfalt. Kravprofilen skrevs om i grunden: slicks i stället för grusdäck, enorm marktryckskraft i stället för sladdar, banracingprecision i stället för rallyimprovisation. Samma år föll en mur som tett sig närmast mytisk – japanen Nobuhiro Monster Tajima, Suzukitrotjänaren som länge dominerat Unlimited-klassen, tog sig som förste förare under tio minuter. Dessförinnan hade Rod Millens tid på dryga tio minuter i en Toyota Celica från 1994 stått sig i över ett årtionde. År 2013 återvände Peugeot med Sébastien Loeb, niofaldig rallyvärldsmästare, och den specialbyggda 208 T16. Sluttiden 8.13,878 krossade det gamla rekordet med långt mer än en minut och beskrivs än i dag som en av den moderna motorsportens största enskilda prestationer.
Eldriften tar över
Loebs rekord såg ointagligt ut ända tills Volkswagen dök upp 2018 med ID.R, en fjäderlätt elprototyp byggd för ett enda syfte. Bakom ratten satt Romain Dumas, som redan vunnit på berget flera gånger med konventionell teknik. Klockorna stannade på 7.57,148 – det första och hittills enda åket under åtta minuter i tävlingens historia. Eldriften var ingen marknadsföringsgimmick utan det logiska svaret på höjdproblemet som definierat loppet i ett sekel. Sedan dess är el- och hybridbilar ett stående inslag i startlistorna, och biltillverkarna behandlar berget som ett laboratorium där en enda söndag i juni kan säga mer om en drivlina än en hel säsong på banorna. Frågan är inte längre om elbilar kan hävda sig på Pikes Peak, utan om någonting annat över huvud taget kan slå dem där uppe.
Vädrets makt och bergets allvar
Berget låter aldrig någon glömma vad som står på spel. På de övre sektionerna kan vädret på en timme slå om från gassande sol till hagel, dimma eller till och med snö – mitt i juni – och arrangörerna kortar regelbundet banan när toppen stänger igen. Genom tävlingens långa historia har deltagare mist livet, och när motorcykelföraren Carlin Dunne omkom nära mållinjen 2019 valde arrangörerna att stryka motorcykelklasserna som funnits med i generationer. Numera tävlar enbart bilar, från nästan seriemässiga vagnar i Pikes Peak Open till de i det närmaste regelbefriade monstren i Unlimited-klassen. Även publiken får jobba för sin upplevelse: den som vill se tävlingen uppe på berget åker upp före soluppgången och blir kvar tills siste föraren gått i mål, eftersom vägen hålls stängd hela tävlingsdagen. Ändå har faran aldrig minskat dragningskraften: varje juni stängs vägen av, tidtagningen riggas och ett nytt startfält ställer upp på 2 862 meters höjd för att förhandla med berget.
På kartan
Pikes Peak är en plats utan motstycke, men berget ingår i en världsomspännande familj av backtävlingar, racerbanor och speedwayovaler som alla bär på sin egen historia. På vår interaktiva karta hittar du berget självt – zooma in på Colorado och följ vägen från startlinjen hela vägen upp till toppen – tillsammans med tusentals andra motorsportplatser på alla kontinenter. Kanske ligger nästa legend närmare dig än du anar.