Mount Panorama: Australiens bergsbana på allmän väg
Kör in i Bathurst i New South Wales en helt vanlig vardag, följ skyltarna uppför kullen i stadens västra utkant, och du befinner dig plötsligt på en av världens mest omtalade racerbanor. Mount Panorama är nämligen allmän väg större delen av året: hastighetsgränsen är 60 km/h, trafiken går i båda riktningarna, och husen och vingårdarna längs sträckningen har förmodligen motorsportens märkligaste gatuadress. Men när tävlingsveckan kommer stängs grindarna, betongmurarna kläs i sponsorfärger, och den stillsamma utsiktsvägen förvandlas till skådeplats för Australiens viktigaste bilrace.
Från utsiktsväg till racerbana
Mount Panorama har den stora depressionen att tacka för sin existens. Under 1930-talet lät staden Bathurst arbetslösa män bygga en turistväg över kullen som reser sig ovanför staden, ett projekt som drevs på av dåvarande borgmästaren Martin Griffin. Redan när vägen ritades fanns racing med i tankarna, och när den invigdes 1938 kördes genast tävlingar på högsta nivå där, bland annat det årets australiska Grand Prix. Kullen bär dessutom en betydligt äldre identitet: för wiradjurifolket, markens traditionella ägare, heter den Wahluu, och i dag är platsen officiellt erkänd under båda namnen. Griffins insats glömdes inte heller bort – högerkurvan i uppförsbacken i slutet av Mountain Straight heter Griffins Bend till hans ära. Så blev ett arbetsmarknadsprojekt från krisåren nästan i smyg en fast institution i världens motorsport, utan att någonsin sluta vara det den byggdes som: en allmän utsiktsväg med storslagen vy över slätterna i New South Wales.
Ett varv över berget
Banan mäter 6,213 kilometer, och höjdskillnaden mellan dess lägsta och högsta punkt uppgår till ungefär 174 meter, vilket gör den till en av de mest dramatiska banorna inom toppmotorsporten. Ett varv börjar på depåraksträckan vid kullens fot, viker av vänster i Hell Corner och klättrar sedan obönhörligt uppför Mountain Straight. Griffins Bend och den branta, blinda vänsterkurvan The Cutting för förarna upp på bergets krön, där vägbanan smalnar av dramatiskt och slingrar sig mellan betongmurar genom Reid Park, Sulman Park och McPhillamy Park. Vid Skyline försvinner marken bokstavligen under bilarna, som störtar utför genom The Esses och den fruktade kompressionen i The Dipper innan de når Forrest's Elbow. Därifrån skjuter Conrod Straight – uppkallad efter en brusten vevstake under banans tidiga år – iväg bilarna ner mot staden igen, och de snabbaste närmar sig 300 km/h. The Chase, en snabb vänster-höger-kombination som byggdes 1987 för att uppfylla internationella säkerhetskrav, bryter av raksträckan innan Murray's Corner fullbordar varvet. Uppe på berget finns i praktiken inga avåkningszoner alls; murarna står inom armlängds avstånd, och ett litet misstag blir sällan billigt. Det är just den kombinationen – långa raksträckor i botten och ett trångt, krängande bergsparti däruppe – som gör banan så svår att sätta upp en bil för och så älskad av dem som bemästrar den.
Så föddes Bathurst 1000
Tävlingen som gjorde banan världsberömd föddes faktiskt inte här. År 1960 kördes ett 500 miles långt långlopp för standardvagnar, Armstrong 500, på Phillip Island i delstaten Victoria. När den banans beläggning inte längre höll för påfrestningarna flyttade loppet 1963 till Mount Panorama, och där har det körts oavbrutet sedan dess. År 1973 förlängdes distansen till 1000 kilometer, vilket gav tävlingen det namn den fortfarande bär. I dag körs Bathurst 1000 av mästerskapet Supercars över 161 varv, alltid i oktober, och australierna kallar det kort och gott The Great Race – det stora loppet. Det är ett äkta långlopp: två förare delar på varje bil, depåstrategi och mekanisk varsamhet väger lika tungt som ren fart, och berget straffar obarmhärtigt den vars koncentration sviktar under de sista timmarna. Ett helt lands söndag stannar upp när fältet rullar ut på förmiddagen, och otaliga upplagor har avgjorts först på de allra sista varven, ibland genom dramatik som fortfarande diskuteras decennier senare. Upplagan 1987 ingick i världsmästerskapet för standardvagnar – det var inför den som The Chase byggdes – och internationella team har lockats till loppet i alla epoker sedan dess.
Ford mot Holden – och Bergets kung
Ingen tävling i Australien har varit så laddad med lägertänkande som Bathurst 1000 under decennierna då Ford och Holden slogs om segern. För generationer av fans var märkenas årliga drabbning en lika självklar del av kalendern som vilken helgdag som helst, och campingplatserna uppe på berget delade prydligt in sig i två läger. Epokens gigant var Peter Brock, som vann det stora loppet nio gånger mellan 1972 och 1987 och därmed förtjänade titeln King of the Mountain – Bergets kung. Brocks herravälde över banan, framför allt i de Holdenbilar han gjorde berömda, gjorde honom till nationalikon, och hans död i en rallyolycka 2006 försatte hela landet i sorg. Han var långt ifrån den ende hjälte berget skapade: Allan Moffat ledde 1977 en legendarisk dubbelseger i paradformation för Ford, och segerlistan läses som en komprimerad historik över australisk standardvagnsracing. Än i dag, när Holden som märke är borta, präglar rivalitetens efterklang stämningen under tävlingsveckan.
Bathurst 12 Hour och de andra tävlingarna
Bathurst 1000 är visserligen huvudnumret, men loppet har sedan länge inte berget för sig självt. Bathurst 12 Hour föddes i början av 1990-talet som ett långlopp för seriebilar, återupplivades 2007 och har sedan dess vuxit till ett av världens främsta GT3-långlopp, som varje februari lockar fabriksstödda team och internationella stjärnor till Australien. Starten i gryningen, med strålkastare som letar sig uppför Mountain Straight medan solen går upp över dalen, har blivit en av den moderna motorsportens mest ikoniska bilder. Banans historia rullar dessutom på två hjul: under stora delar av nittonhundratalet var motorcykeltävlingarna vid påsk en fast Bathurst-tradition, och modet som krävdes för att köra motorcykel över bergets krön är fortfarande legendariskt. Åtskilliga andra klasser har tävlat här genom åren, så platsens historia är betydligt bredare än en enda tävling, hur stor den än må vara.
Vardag på en racerbana
Det som verkligen gör Mount Panorama unikt är att banan aldrig slutar vara en väg. Utanför tävlingsperioderna får vem som helst köra banan – i båda riktningarna – så länge man håller 60 km/h, en gräns som den lokala polisen övervakar med väl inövad noggrannhet. Människor bor längs banan, vinrankor växer intill den, och uppe på toppen blickar ett hotell ner över banan. Nere vid foten, alldeles intill depåanläggningen, berättar National Motor Racing Museum den australiska motorsportens historia med själva banan som fond. Kontrasten är svår att ta in: samma asfalt som vardagstrafiken nöter i skritt är den scen där landets största idrottshjältar har krönts och krossats. För tillresta fans är ett långsamt varv i hyrbilen en pilgrimsfärd: man känner lutningen på Mountain Straight på ett sätt som ingen tv-sändning förmår förmedla, man ser hur smal vägen över krönet faktiskt är, och man förstår till slut varför förare talar om den här platsen med en respekt som gränsar till fruktan. Få banor i världen låter en komma så nära deras väsen – och det helt gratis.
På kartan
Mount Panorama är en enda punkt – om än en alldeles särskild sådan – på en planet full av motorsportanläggningar. Om den här djupdykningen väckt aptit på mer, öppna vår interaktiva karta och leta upp banan ovanför Bathurst på egen hand, och zooma sedan ut och utforska de tusentals andra racerbanor, speedwaybanor och motorsportarenor som vi prickat in i Australien och resten av världen. Berget är en utmärkt startpunkt för en resa; kartan visar vart den kan gå härnäst.